Jag är inte död...

..men min baby är borta. Förra torsdagen. Min älskade Tufs lämnade mig då. Lämnade för alltid.
Om vi inte hade bett buschaffören att sätta på motorn hade han kanske fortfarande levt nu. Vi trodde att han var under bussen så vi bad chauffören att starta motorn för att han skulle springa bort. Han sprang bort, det gjorde han. Till andra sidan vägen. Han var på väg att springa tillbaka, när det kom en bil. Jag trodde att han hade klarat sig. Men han kom inte när jag väntade på att han skulle springa mot mig till min sida. Han bara låg där mitt på vägen. Han levde fortfarande, men hade brutit ett ben. På vägen till vetrinären kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag började hyperventilera och nästan få panik.
"Varför är han alldelles slapp mamma?!" 
"Känn om hans hjärta slår!"
Jag kände inget.

Tufs, min älskling. Jag älskar dig. Jag saknar dig.



Det känns som att man har förlorat ett barn. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva få uppleva den känslan vid 14 år, eller någonsin över huvud taget.
Men jo.

R.I.P Tufs

*14.04.09
†26.11.09

Du blev inte ens ett år men levde ändå ett helt liv.

RSS 2.0